tisdag, september 13, 2011

Plötsligt ...


Den kommer över en när man minst anar. Sorgen. När man diskar, brer en macka, i systemetkön, när man filar fötterna, under ett möte, mitt i ett samtal om nåt helt annat, när man beställer en kaffe. Och det går inte att värja sig. Den är bara där. Och tomrummet är lika stort som nånsin förut. I morgon har jag varit utan min mamma i två månader. 

4 kommentarer:

Frida sa...

Huvaligen. Det borde man inte behöva uppleva. Inte än på många, många år.

Anonym sa...

Åh fina Cecilia, det går inte över men det blir lite lättare med tiden. Kram! Q

Emma sa...

Fy faaaaaan så avgrundssorgligt detta är. Att bara nudda tanken på den där tomheten. !! ): Hur gör man? Och ändå, du bara gör det. Både fortsätta och bryta ihop om vartannat? Man måste ju få göra båda..? Kram

Cecilia sa...

Vet inte hur man gör, men det finns ju som inget att välja på. Det är bara att fortsätta. Och bryta ihop. Man får göra båda. Hela tiden. Kram!